lisajennifer

Har funderat på hur otroligt mycket det är man uppskattar när man är sjuk och lite nere. Liksom, när allt är som vanligt är det lätt att ta allting förgivet, FEL FEL FEL! När man är sjuk och alla andra är borta, alla är med kompisar och har kul, det är då man inser att man faktist har massor med människor omkring sig.

Som i helgen, lördags närmare bestämmt, jag låg nyopererad i min soffa. Familjen åkte till huvudstaden. Pojkvännen min kom förbi ett tag och skiftade senare med en av mina vänner. Helt underbart att ha folk som bara kommer och låter en vara som man är! Sedan när dom hade åkt var jag hemma själv till ca kl 22. Det var den hemskaste lördagen i mitt liv.

Nu såhär i efterhand, tänker jag att jag måste ta vara på allting. Tacka mina nära och kära för lilla minsta, för man vet aldrig om dagen är den sista. Jag skulle själv aldrig vilja att jag dör, utan att dom som står mig nära vet hur tacksam jag är. För jag menar, alla mina vänner, kompisar, släktingar och familjen osv vet nog inte hur mycket dom betyder för mig! Även fast jag försöker berätta med jämna mellanrum, så känns det som att det är för lite, eftersom att jag känner så starkt för allihopa.

Westlife – You Raise Me Up
Tack mina vänner!