När vägen blir för svår
Inlägg på inlägg.
Vet ni vad jag har tänkt på mycket? Jo det här med folk som skadar sig själva, och tänker på självmord osv. Själv har jag vart nere i de allra värsta deppresionerna, men aldrig vågat ta steget! Det är just det, våga eller inte våga.
Jag tror att det är mycket så att folk som mår dåligt inte får så mycket hjälp hemmifrån eller från vänner. Det finns vänner som lyssnar oså, men dom kanske inte tar in det man pratar om. Dom kanske inte tror att dagen, då deras vän dör, kommer. Men när den väl är där, då finns det inga ord som kan få henne/honom tillbaka!
Den som mår dåligt kan säga: Jag har ingenting att leva för, jag orkar seriöst inte med livet mera, jag vet inte hur jag ska fortsätta leva.. det finns så mycket olika saker man kan slänga ut sig. Men vet ni, att om ni bara säger: det kommer ordna sig! Så fattar personen i fråga att ni inte tror på den, Och då vill personen visa dig och alla andra att han/hon är så modig! För personen känner att det finns ingen som tror den, inte äns på en sån sak!
Man vet inte riktigt vem man ska vända sig till.
Mamma och pappa fattar inte, skolkuratorn är puckad, vuxna överhuvudtaget fattar ingenting! Fel! Vuxna har vart med om saker och ting! Men man kanske inte alltid vill komma hem och föräldrarna frågar ständigt vad som hänt idag, om du fortfarande mår dåligt osv. Dom är överbeskyddande! Verkligen! Därför finns det folk som vill hjälpa dig! Psykologer, kuratorer, diakoner, Gud!
Jag har alltid vart osäker på min tro oså, men jag tror ändå att Gud är den som ser mig, varje liten rörelse jag gör, varenda tår som faller! Så jag tror att han kan vara till störst hjälp, i vissa fall. Jag kan dock inte säga att jag är världens kristnaste människa, för jag har mina funderingar kring hur Han tänker. Ibland tror jag att han inte äns ser mig. Men jag kan påminna mig själv om att Gud ger mig uppgifter, svårare och lättare, men Han skulle aldrig låta det gå så långt att jag skulle dö.
Jag kan be böner, jag kan knäfalla, jag kan skrika till Honom, men ändå hör han inte! Gah vad ska man göra? Fortsätt be, han lyssnar till dig. Han vakar över dig! Och om han hör eller ser att du är påväg att göra något du inte bör, tror jag att Han skulle stoppa dig!
Nu tror ni att jag ber hela tiden osv, men inte! Jag vet inte riktigt om jag har släppt in gud i mitt liv på heltid än. Jag tror att det är det Han väntar på det..
Vad tror ni? Jag vill höra!!!
Vet ni vad jag har tänkt på mycket? Jo det här med folk som skadar sig själva, och tänker på självmord osv. Själv har jag vart nere i de allra värsta deppresionerna, men aldrig vågat ta steget! Det är just det, våga eller inte våga.
Jag tror att det är mycket så att folk som mår dåligt inte får så mycket hjälp hemmifrån eller från vänner. Det finns vänner som lyssnar oså, men dom kanske inte tar in det man pratar om. Dom kanske inte tror att dagen, då deras vän dör, kommer. Men när den väl är där, då finns det inga ord som kan få henne/honom tillbaka!
Den som mår dåligt kan säga: Jag har ingenting att leva för, jag orkar seriöst inte med livet mera, jag vet inte hur jag ska fortsätta leva.. det finns så mycket olika saker man kan slänga ut sig. Men vet ni, att om ni bara säger: det kommer ordna sig! Så fattar personen i fråga att ni inte tror på den, Och då vill personen visa dig och alla andra att han/hon är så modig! För personen känner att det finns ingen som tror den, inte äns på en sån sak!
Man vet inte riktigt vem man ska vända sig till.
Mamma och pappa fattar inte, skolkuratorn är puckad, vuxna överhuvudtaget fattar ingenting! Fel! Vuxna har vart med om saker och ting! Men man kanske inte alltid vill komma hem och föräldrarna frågar ständigt vad som hänt idag, om du fortfarande mår dåligt osv. Dom är överbeskyddande! Verkligen! Därför finns det folk som vill hjälpa dig! Psykologer, kuratorer, diakoner, Gud!
Jag har alltid vart osäker på min tro oså, men jag tror ändå att Gud är den som ser mig, varje liten rörelse jag gör, varenda tår som faller! Så jag tror att han kan vara till störst hjälp, i vissa fall. Jag kan dock inte säga att jag är världens kristnaste människa, för jag har mina funderingar kring hur Han tänker. Ibland tror jag att han inte äns ser mig. Men jag kan påminna mig själv om att Gud ger mig uppgifter, svårare och lättare, men Han skulle aldrig låta det gå så långt att jag skulle dö.
Jag kan be böner, jag kan knäfalla, jag kan skrika till Honom, men ändå hör han inte! Gah vad ska man göra? Fortsätt be, han lyssnar till dig. Han vakar över dig! Och om han hör eller ser att du är påväg att göra något du inte bör, tror jag att Han skulle stoppa dig!
Nu tror ni att jag ber hela tiden osv, men inte! Jag vet inte riktigt om jag har släppt in gud i mitt liv på heltid än. Jag tror att det är det Han väntar på det..
Vad tror ni? Jag vill höra!!!
Kommentarer
Postat av: Therese
Många kloka ord! Kram
Trackback
